Kalas, kalas

Kalas gånger två igår.
Bonzo fyllde tolv år och Vilja fyllde 4 år.
Alltså bägge två i sin bästa ålder.
Men det är klart att när jag förklarade för Bonzo att han skulle få vänta med tårta till kvällen när vi skulle och uppvakta Vilja. Det blev inte populärt. I ren protest så damma han iväg och skvallrade för Kjell. Kjell i sin tur ynkade ju Bonzo och sa att det är ju inte klokt hur kan man göra så mot en hund på födelsedagen.
Sen skjutsade Kjell hem Bonzo.
Resten av dagen gick Bonzo omkring och mumlade att:......... Kjell minsann sagt att.......
Nå men det löste sig.

Han fick sin tårtbit på kvällen och den visst himla god.

I stället för att göra Vilja ett gratulationskort så dekorerade jag påsen som paketen var i.

På en av sidorna hade jag skrivit VILJA i silver. Jag tog först en trälimsflaska och skrev med och sedan innan det torkat så strödde jag en massa glitter över limmet. Blev hur bra som helst.

Mitt i tårtätandet så ringde Farfar, viktiga saker att bli uppvaktad på telefonen.

Att vi sjöng och hurrade tyckte hon var hur festligt som  helst. Hon log så mungiporna nästan fastnade bakom öronen.

Blås Vilja, blås......... å det gjorde hon. Alla på en gång. Det var ju ingen konst när ljusen bara var fyra och dessutom satt tätt ihop.

Det var kalasande i går det, då tar vi nästa ämne. Inte roligt men ändå.

Igår ringde doktorn från Neurologen på lasarettet, Erika. Hon hade nu fått svaren från provtagningen jag gjorde i Umeå.

Det har inte landat ännu i mitt huvud  vad denna sjukdom kan ställa till med. Antagligen för att jag inte vill ha skiten. 

Erika var hur tydlig som helst, hon vill att jag ska förstå vad som kan hända. Huva jag blir alldeles ynklig när det går in mer och mer hur handikappad man blir av detta Myasthenia Gravis. 

Vissa symtomer är ju redan nu så påtagliga, bland annat ögat som jag inte orkar hålla uppe vissa dagar. Ska jag hänga upp ett blött påslakan på sträcket så måste det funka på en gång. För jag har ingen chans att få upp det om jag måste ta om greppet. Raska promenader ställer till det så väldiga, bland annat blir jag så muskelsvag i benen att jag inte kan ta mej hem. Ja men ni hör. Å det är bara en bråkdel av bekymren när inte nerver och muskler kan samarbeta.

Hoppas man snart ha hittat en medicin som jag tål med som kan dämpa problemen  Så nu ska läkaren på vårdcentralen och Erika på Neurologen samarbeta. I dag ska jag på vårdcentralen så då får jag höra vad dom kommer fram till.

Måtte det aldrig ske men nu vet jag när jag måste ringa ambulans, för då är det bråttom.

Nu till nåt riktigt skojigt. Jag har börjat om att släktforska. Så himla roligt alltså. Men jag är bara i början ännu. Så det är ett jidder innan man lär sig hur man söker uppgifterna. Men det kommer att bli så bra så.

Än så länge vet jag att jag heter Monika och min pappa hette Uno...... Alltid något.

Det var det de. Jag har klätt mej och jag har druckit två koppar kaffe. Nu ska jag göra nåt innan jag ska iväg till doktorn.

Ha det gott alla.