Pålyset.se och annat.

Det finns stora saker som ger stora minnen och det finns väldigt små saker som kan ge minst lika stora minnen.

Som den här kulan. Den fanns i en av skräppåsarna som fanns kvar efter Jimmy.

Precis i en av påsarna som vi bestämde oss för att elda upp när jag skulle flytta från Vändträsk. Naturligtvis hade vi ingen aning om att skottet fanns där. Vi är ju inte direkt korkad, vi fattar ju att det är jättefarligt att elda skott.

Men vi blev varse vad som hände när vi hörde smällen och Linda kände nåt som svischa till när den tog i hennes byxben. Oj oj, nära ögat där, eller benet.. Hade kunnat gå illa. Men nu blev den bara ett minne. Ett minne som står på min spiskrans.

I fjol när vi tog en svamp-letar-runda jag och Vilja så blev ljuset så häftigt. 

När vi söker svamp går vi ju i bredd en bit från varandra. När jag tittade upp på Vilja så var det som om hon badade i Silver. Riktigt häftigt.  Så fort hade jag tagit fram kameran och tagit en bild på Vilja och allt silver.

Den bilden kom i tidningen denna höst. 

Ibland har man tur och får hjälp av naturen att ta en riktigt fin bild.

Åter igen jobbar jag på elbutiken i Boden, den som heter Pålyset.se. 

Visserligen så hade jag ju tagit beslut att jag skulle vara pensionär. Men jag märkte ju att jag började söka i mitt anletes svett att fylla min dag med nått. Blev ingen bra, det blev ett sökande och ett pusslande för att slippa vara ensam. 

Så när Fredrik, som äger Pålyset.se, hörde av sig så var det ingen tvekan från min sida.

- Jaaa, jag kommer. Det är inte många timmar i veckan. Men det räcker för mej.

Det borde ingå i mänskliga rättigheter att få ha en sån arbetsplats en gång i livet. En arbetsplats där man får jobba med hela kroppen. Det är inget enkelt jobb, men det är väldigt gott om beröm och glada tillrop. Men attans vad stolt man får vara när man går hem. Så himla bra jag var idag och så himla tur att man ingår i ett Dreamteam.

Så nu har jag lagt det mesta av allt annat på hyllan. Jaga runt hela tiden för att hitta sin plats och sällskap gör ingen lycklig.

Jag hade tur för ett tag sedan när Vilja kom och ville sova över. Skojigt. Det blev mys med middag framför Tvn och Pyssel i pysselrummet. 

Men jag funderade varför hon gör sig omaket att bädda ut soffan när hon ändå kryper ihop och somnar tvärsöver??? Hon hade säkert någon plan.

Jag har aldrig ägt någon plast-gran.

I Långnäs där vi bodde när barnen var små hade vi vanlig gran.

I Vändträsk var det ju så litet så den granen fick stå ute på terrassen.

Men nu har jag blivit med plast-gran. 

Så då var det ju bara inse att några julkulor, eller som Pite-bona säj: Pollen, fanns inte i mina ägor.

Nu finns det.

När ska man klä granen??? Nu? Snart?  Man behöver så inte vara rädd att den ska barra innan jul i allafall.

Nä nu slutar jag för denna gång.

Ha det gott alla.

Videomöte och annat.

 Det här med att sitta på Video-möte. Ibland kan jag som tappa fokus. Plötsligt fastnar ju ögonen på några skator som busar utanför fönstret. 

För att inte tala om att plötsligt sitter man och tänker på annat. Matsedel, möten med andra människor, byta gardiner.....

Nå men det är ju tur att man kan ordna möten ändå, digitalt. Det mesta hörde jag ändå.

Men vad är detta för nåt? En hund eller nåt annat lurvigt.

När man bara ser bilderna smått, smått när jag ska flytta dom från mobilen till datorn kan jag få fundera. För som vanligt så är det ju när jag ska redigera bilder som jag blir så sugen på att skriva blogg. Denna bilden var jag tvungen att göra stor för att komma på vad det är. 

Men det är ju Kent. 

Han undrade om jag kunde klippa av honom sommarhåret så det bättre skulle passa under kepsen. Tänk om  man hade den där manen. Skulle ju inte vara fel mot det tunna som man själv blivit utrustad med.

För någon vecka sen följde jag med Linda till Motorstadion. Det var förberedelser inför kommande Klubbmästerskap. Det är ju många klasser och många pokalen som ska finnas på plats.

Denna gången vart det ett elände. En stoooor kartong med pokalen var sneda, vinda och i bitar.

Uppstod en lätt panik. De skulle ju delas ut dagen efter.

Vilket elände. Men jag kan bara konstatera att jag är mamma till en underbart dotter. Trots att hon hade fullständig panik så utåt kunde jag inte se hennes förtvivlan. Hon sa att hon hade panik men inget syntes. Med en stor portion humor så löstes helvetet ändå. Sakligt och med mycket skratt så blev det lyckat ändå trots allt.

Dagen för tävlingarna så jagade jag. Annars hade jag gärna varit funktionär. 

Men på väg hem från skogen, fick jag veta att om jag körde fort så skulle jag hinna se A-finalen. Klart jag körde fort.

Fick både kaffe och se mågen köra i A.final. Sicken tur att de löste det med pokalerna så även Kent fick en med sig hem. Tänk att detta med folkrace är nåt jag verkligen gillar.

För några dagar sen så ringde Ringströmmarna och frågade om jag ville följa till Kanis, det var dags att ställa upp husvagnen.

Saras gäng var också där.

De har det verkligen mysigt. De står efter varandra på Logenstigen. De har gjort sig en stor grillplats där de ryms allihop när det är dagas för frukost, lunch, middag, kvällsbus och allt det där andra man gör när man lever husvagnsliv.

Där var hundar som lekte.

Ungar som umgicks.

Folk som fikade eller åt lunch. Folk som eldade och bara umgicks.

Så himla trevligt de har de och jag är alltid välkommen som gäst. Lyckos mej.

Dessutom har de riktigt nära till vännerna, antingen på samma gata eller så bara ett snöbollskast bort. Ja nu inte mina kast. Så långt kastar jag inte. Men andra gör.

Vägen hem blev det att äta ute. Vad gör man i väntan på hamburgaren, jo man startar en turnering i 3-i-rad. Som ni ser är de riktiga tävlingsmänniskor som gör upp. Nästan så de hugger varandra på händerna. Men det uppstod inget blodvite.

Så ska jag berätta nåt annat kul. Jag har ju bestämt att jag lagt ner det där med att jobba. 

Pensionärslivet gillar jag. 

Men när Fredrik på Pålyset.se hörde av sig och frågade om jag kunde tänka mej att jobba extra var det ingen tvekan från min sida. Det är ett jobb som gör att man verkligen känner att man lever. Det är stressigt, ganska svårt och bara helt underbart. Hela kroppen får stimulans.

Nu blev det länge vid datorn. Först videomöte, redigera bilder och blogg. Så nu slutar jag för denna gången.

Ha det gott alla.