Ut med det gamla och in med det nya.

Nyårsafton. 

Nu håller detta året på att rinna ut. Snart dags för ett nytt. Ett nytt år med mycket att glädjas åt, känner jag.

Jag har funderat på att snart lägga bort viss del av min jul-outfit. Luvan, de fina röda glittriga örhängena och de varma sköna jultofflorna. 

Ett år går fort så snart är de till att gräva fram igen.

Strax före jul var vi till Kenneth syster och hennes sambo. Vi hade ett supermysigt julfika ute på deras altan. Inte så dumt med nya traditioner. Pandemin lär oss tänka nytt.

Den stunden var verkligen nåt som jag gärna ser som jultraditioner som kommer tillbaka.

Kvinnor på Kenneths släktträd är väldigt få. Men här finns tre stycken.

Ett av de få tillfällen min dotter sitter still så jag kan fota henne. 

Hon är min stolthet, världens bästa dotter.

Julafton firade jag hos Ringströms. Linda sov mest hela tiden. Så kan det vara när hon jobbar som hjälte på natten. 

Men både Kent och Vilja var ju vaken. Som det brukar bli när jag och Kent gör julmaten tillsammans så blev det planka även denna gång.

Gott gott.

Dessutom kom Tomten förbi. Blev inga kramar och inte kom han in heller. Men en liten pratstund på bron och viktigast av allt så hade han ju julklappssäcken med sig.

Jag har bestämt att jag varje dag ska ut och gå. Se folk och få nytt syre i lungorna. Det är ju inte så att man har så många måsten annars.

Gott om skitväder har det blivit. Så tur att jag inte väntar och ser vad det är för väder.... Nä, har jag bestämt att det ska promeneras så ska det.

Regnjackan har verkligen blivit väl använd. Inte riktigt så man är van att december är här uppe.

Men ibland har det blivit lite rimfrost i håret. Med betoning på lite...

Men på Annandagen när hela klanen träffades runt en öppen eld, fika och julklappsutdelning, då blev det premiär för vinterkläderna. Säkert minus 10 grader. Tur att det blev mycket bus och lek i snön för både ungar, vuxna och hundarna annars kanske vi hunnit känna efter att det blev kallt.

Men det var bara mysigt. Min underbara klan.

Pysselkompisen har kommit hit några gånger den senaste tiden. Det blev lite glest med den varan här i höst när det var förkylningstider och dessutom fick ju flickebarnet Covid -19, så då var det inte okey att umgås. 

Sist hon var här gjorde hon sig en mössa.

Jag är så tacksam så länge hon har tid och lust att komma till mormor, sova över, pyssla, se film och bara ha det bra. 

Dessutom kan det göra mej varmt om hjärtat när man ser vem som ringer och hör:

- Hej mormor, får jag komma och sova hos dej??

Klart hon får. 

En sväng till minneslunden blev det idag. Naturligtvis blir ju saknaden extra stor när det är dags för storhelger. Inget vaccin i världen kan ju göra att jag får se varken Kenneth eller Jimmy igen. Inte ens när pandemin är över.

Hoppas kan man ju alltid. När man får beslut om att änkepensionen inte kommer att betalas ut när jag fyller 65. Tror ni som jag att det betyder att jag kommer att få våldsamt mycket större pension än jag har nu???

Man kan ju hoppas...

I kväll.... Nyårsafton. 

När man inte behöver ta hänsyn till någon annan så börjar man med att äta efterrätten, sen en kaffedrink och Grevinnan och betjänten...

Jo jag har det bra. Hoppas ni också har det bra en sån här kväll. Säkert är den inte som vanligt för många av oss. Men som de säger. 

Håll i och håll ut.

Gott nytt år, ha det gott.

Nissespratt.

 Ni har väl hört att nu för tiden är det väldigt vanligt att det flyttar in en nisse i folks hem så här före jul?En nisse som hittar på bus på nätterna. Som att vira toapapper runt granen, byta ut toapapper mot glitter på toaletten, sätta upp postitlappar i hela köket, kräva att få pepparkakor.................. ja ni fattar.

Ja jag förstod att ni hört.

På något sätt trodde jag att det bara var där det bodde barn som detta fenomen skedde. Men se inte är det bara hos barn.

Här hos mej finns det ju bara jag, trodde jag.

Men likafullt så är det någon (Nisse naturligtvis) som knyckt en pusselbit , en bit  ur varje av de två sista pusslen. Alltså två bitar. De var nya. Jag är ju så noga medan jag bygger. Dammsuger inte, har inte långärmade tröjor som bitarna kan fastna i, men vad har det hjälpt.

Jag tror jag blir tokigt.

Fattar ni att jag har sökt?

Nå men jag har inte gett upp. Går omkring med blicken i golvet hela tiden. Känner men som en detektiv med förstoringsglas och pipan i mun. Sök, sök, sök. De bara måste finnas någonstans.

Till och med att jag har planer att sitta uppe någon natt, hela natten, bara för att se om jag kan få se en liten skymt av min sambo.

Nä nu skojade jag. Skit samma om det bor en nisse här, viktigare med skönhetssömnen. 

Han har kanske börjat spara till ett eget pussel.

Undrar om jag skulle sätta upp en lapp: DU, NISSEN, DET KOMMER ALDRIG ATT FUNKA. BITARNA KOMMER ÄNDÅ INTE ATT PASSA MED VARANDRA. 

OM DU VILL HA ETT EGET SÅ KAN DU FÅ ETT AV MINA PUSSEL...

Nu ska jag återgå till efterspaningar efter mina pusselbitar.

Ha det gott alla och var försiktiga.

 

Ljuger du eller skojar du bara?

Men äntligen. 

Äntligen kom jag på hur jag skulle få bort den dubbla radmatningen. Det har gått flera kvällar som jag försökt. 

Såg ju inte klokt ut. När jag skrivit sju meningar så var inlägget 2 dm långt. Så kan man ju inte ha det.

Men nu är det löst.

 Ibland drar man en lögn. Inte för att det egentligen behövs mer bara för att man inte vill berätta sanningen, eller så är det så enkelt att man inte vet vad som är sanningen. Så blev det för mej för några kvällar sedan. 

Den dagen, efter middagen så kröp jag upp i soffan och skulle titta på Nyheterna på TV.

Så ringer mobilen. Satt mej upp och svarade.

Det var Kent.

- Hej hur är det? Är du hemma. Vad gör du?

- Jodå det är bra. Jag är hemma ser Nyheterna på TV.

- Jaha du, se det tror jag inte på. Jag och Vilja står bakom din dörr. Har knackat och ropat i brevinkastet så alla i trapphuset har hört. Jag tror du sover. 

-Skulle jag? Nähä, inte då.

Klart jag sov för inte var det då några nyheter på Tvn längre.

Men som sagt, inte var jag villig att erkänna att jag somnat. Så knasigt. Var bara att ge upp försöket att ljuga, för när jag passerade spegeln i hallen var det bara konstatera att mascaran satt på kinden och mitt hår, det såg ut som hon som Tomten skrämmer med en spindel på julafton.

Så vem som helst som sett mej fattade ju att jag ljög eller nåt....

Det var ju himla tur att jag släppte in Kent och Vilja för de hade med sig en chokladkalender med vuxensmak. Goa små rackare

Ska man nu hålla sig från folk allt man bara kan så är det bara göra så. Å jag som är pensionär gör vad jag kan för att inte vara den som sprider smitta.

Då är det tur man kan syssla med julpyssel. 

Blev ett väldigt kort inlägg ikväll.

Men nu vet jag hur jag ska skriva utan dubbla radmatningar så jag tänker skriva snart igen. Har så mycket som bubblar upp i mej som jag vill skriva om. Men det får bli nästa gång.

Ha det gott alla och var rädd om er.