Nå men det är ju bara kolla om jag har tappat förmågan att uttrycka mej så att någon ids läsa. Själv har jag väldigt mycket skriv i både fingrar och i huvudet.
Mycket har ju runnit under broarna sedan sist jag skrev så jag kan ju omöjligt skriva om allt det, inte ens allt det roliga...
Nu kör vi.
Älgjakt.
Jag trodde att det skulle vara bara jättekul att stiga i graderna från att ha varit den eviga praktikanten till att bli en riktig jägare. Varför jag inte ville bli jägare hade jag som på nåt sätt glömt. Det var ju så att jag följde ut i skogen för jag ville vara med Kenneth..
Nu är jag själv.
Visserligen blir det ju bättre med tiden det här med längtan och saknad. Har jag hört..
Det underbara jaktlaget gör allt för att jag ska känna mej hemma och det gör jag. Jag får känna mej viktig och ingen drar ner mungiporna när det måste förklaras en gång till hur jag ska ta mej till de olika passen.
Är det nåt jag är bra på så är det att se skogen med nya ögon, varje gång....
-Här har jag aldrig varit tidigare, det kan inte vara rätt väg det här!!!
Jag får lära mej nya saker. Vansinnigt spännande och lärorikt. Jag har dock inte fått skjuta nåt ännu, trots att både jag och Jasmine har en egen gräddfil. Jaktlaget har bestämt att man håller in skottet om det är en älgko. För de andra jägarna alltså, men som sagt att för mej och Jasmine som är rockies så gäller andra regler. Vi får skjuta.
Jakten i går var inte en sån jaktdag, med virrande Monika som nästan inte hittade hem och som kände sig ensam på pass.
Det var en händelserik förmiddag, med så vansinnigt roliga saker som hände. Jag satt större delen av dagen antingen på helspänn av allt spännande som hände runt eller så med stor-vanten för munnen skrattandes så tårarna rann.
Den dagen innehöll det mesta.
- Det sköts en älg.
- Den mest rutinerade jägaren glömde sin ryggsäck i bilen. Hmmm Varken kaffe eller stol med sig ut i skogen. Nå men han vände om och hämtade den viktiga detaljen. Det måste ju vara lika tokigt som att glömma bössan, nästan i allafall.
- En van skogsmänniska skulle hjälpa en ovan hur han skulle gå över ett nytt hygge (de kan vara luriga vet jag) för att komma dit han skulle.. Hahaha. Bägge gick vilse. Ännu roligare blev ju den berättelsen av att höra på Kommunikationsradion hur andra jägare försökte få de att hitta rätt. Till sist blev det - Men ropa så kanske vi hör var ni är... Då var det ju bara ogjort att jag skulle gjort på mej, för de var alldeles bakom min rygg som vrålet kom.
- En LITEN älgko kom i rasade fart rakt mot Bettan, meddelade hon, där hon satt vid ett torn så hon fick tjoa till för att inte bli påsprungen. När jag fick se älgen då hade den samma höga fart, men den hade vuxit ordentligt. Jag tyckte det kändes som en Trojansk häst. Ni vet en sån som hade fullt med soldater i magen.
Att Bettan och Inger sa den var liten kan ju varit för att de varit med förr när en vuxen älg passerar med sån fart att mössan nästan åker av..... Jag tyckte den var stor, så det så.
Den dagen blev alldeles full av dråpliga episoder, det var så mycket roligt som hände och som sas på kom-radion så det blev då inte ensamt för ett ögonblick.
Efteråt når vi träffades i jaktladan för att hjälpas åt att ta reda på det skjutna djuret kunde jag inte för mitt liv sluta skratta..
Som sagt, det här med jakten kommer att bli hur bra som helst. Jag kommer lära mej hitta, jag kommer att tycka det är helt okey att gå till passet och att sitta ensam. Jag kommer att få skjuta snart.
Det om detta.
Höst i Vändträsk, Världens bästa årstid.
Så vackert ute. Jag har fått mej en ny liten kantarellplockare som är som jag, en riktigt skogsmulle.
Nä nu ska jag sätta mej och skriva personliga brev. nu när skrivarfingrarna är igång. Jag är ju utan jobb nu så jobb-letandet pågår för fullt.
Ha det gott alla.
