Ut med det gamla och in med det nya.

Nyårsafton. 

Nu håller detta året på att rinna ut. Snart dags för ett nytt. Ett nytt år med mycket att glädjas åt, känner jag.

Jag har funderat på att snart lägga bort viss del av min jul-outfit. Luvan, de fina röda glittriga örhängena och de varma sköna jultofflorna. 

Ett år går fort så snart är de till att gräva fram igen.

Strax före jul var vi till Kenneth syster och hennes sambo. Vi hade ett supermysigt julfika ute på deras altan. Inte så dumt med nya traditioner. Pandemin lär oss tänka nytt.

Den stunden var verkligen nåt som jag gärna ser som jultraditioner som kommer tillbaka.

Kvinnor på Kenneths släktträd är väldigt få. Men här finns tre stycken.

Ett av de få tillfällen min dotter sitter still så jag kan fota henne. 

Hon är min stolthet, världens bästa dotter.

Julafton firade jag hos Ringströms. Linda sov mest hela tiden. Så kan det vara när hon jobbar som hjälte på natten. 

Men både Kent och Vilja var ju vaken. Som det brukar bli när jag och Kent gör julmaten tillsammans så blev det planka även denna gång.

Gott gott.

Dessutom kom Tomten förbi. Blev inga kramar och inte kom han in heller. Men en liten pratstund på bron och viktigast av allt så hade han ju julklappssäcken med sig.

Jag har bestämt att jag varje dag ska ut och gå. Se folk och få nytt syre i lungorna. Det är ju inte så att man har så många måsten annars.

Gott om skitväder har det blivit. Så tur att jag inte väntar och ser vad det är för väder.... Nä, har jag bestämt att det ska promeneras så ska det.

Regnjackan har verkligen blivit väl använd. Inte riktigt så man är van att december är här uppe.

Men ibland har det blivit lite rimfrost i håret. Med betoning på lite...

Men på Annandagen när hela klanen träffades runt en öppen eld, fika och julklappsutdelning, då blev det premiär för vinterkläderna. Säkert minus 10 grader. Tur att det blev mycket bus och lek i snön för både ungar, vuxna och hundarna annars kanske vi hunnit känna efter att det blev kallt.

Men det var bara mysigt. Min underbara klan.

Pysselkompisen har kommit hit några gånger den senaste tiden. Det blev lite glest med den varan här i höst när det var förkylningstider och dessutom fick ju flickebarnet Covid -19, så då var det inte okey att umgås. 

Sist hon var här gjorde hon sig en mössa.

Jag är så tacksam så länge hon har tid och lust att komma till mormor, sova över, pyssla, se film och bara ha det bra. 

Dessutom kan det göra mej varmt om hjärtat när man ser vem som ringer och hör:

- Hej mormor, får jag komma och sova hos dej??

Klart hon får. 

En sväng till minneslunden blev det idag. Naturligtvis blir ju saknaden extra stor när det är dags för storhelger. Inget vaccin i världen kan ju göra att jag får se varken Kenneth eller Jimmy igen. Inte ens när pandemin är över.

Hoppas kan man ju alltid. När man får beslut om att änkepensionen inte kommer att betalas ut när jag fyller 65. Tror ni som jag att det betyder att jag kommer att få våldsamt mycket större pension än jag har nu???

Man kan ju hoppas...

I kväll.... Nyårsafton. 

När man inte behöver ta hänsyn till någon annan så börjar man med att äta efterrätten, sen en kaffedrink och Grevinnan och betjänten...

Jo jag har det bra. Hoppas ni också har det bra en sån här kväll. Säkert är den inte som vanligt för många av oss. Men som de säger. 

Håll i och håll ut.

Gott nytt år, ha det gott.

Nissespratt.

 Ni har väl hört att nu för tiden är det väldigt vanligt att det flyttar in en nisse i folks hem så här före jul?En nisse som hittar på bus på nätterna. Som att vira toapapper runt granen, byta ut toapapper mot glitter på toaletten, sätta upp postitlappar i hela köket, kräva att få pepparkakor.................. ja ni fattar.

Ja jag förstod att ni hört.

På något sätt trodde jag att det bara var där det bodde barn som detta fenomen skedde. Men se inte är det bara hos barn.

Här hos mej finns det ju bara jag, trodde jag.

Men likafullt så är det någon (Nisse naturligtvis) som knyckt en pusselbit , en bit  ur varje av de två sista pusslen. Alltså två bitar. De var nya. Jag är ju så noga medan jag bygger. Dammsuger inte, har inte långärmade tröjor som bitarna kan fastna i, men vad har det hjälpt.

Jag tror jag blir tokigt.

Fattar ni att jag har sökt?

Nå men jag har inte gett upp. Går omkring med blicken i golvet hela tiden. Känner men som en detektiv med förstoringsglas och pipan i mun. Sök, sök, sök. De bara måste finnas någonstans.

Till och med att jag har planer att sitta uppe någon natt, hela natten, bara för att se om jag kan få se en liten skymt av min sambo.

Nä nu skojade jag. Skit samma om det bor en nisse här, viktigare med skönhetssömnen. 

Han har kanske börjat spara till ett eget pussel.

Undrar om jag skulle sätta upp en lapp: DU, NISSEN, DET KOMMER ALDRIG ATT FUNKA. BITARNA KOMMER ÄNDÅ INTE ATT PASSA MED VARANDRA. 

OM DU VILL HA ETT EGET SÅ KAN DU FÅ ETT AV MINA PUSSEL...

Nu ska jag återgå till efterspaningar efter mina pusselbitar.

Ha det gott alla och var försiktiga.

 

Ljuger du eller skojar du bara?

Men äntligen. 

Äntligen kom jag på hur jag skulle få bort den dubbla radmatningen. Det har gått flera kvällar som jag försökt. 

Såg ju inte klokt ut. När jag skrivit sju meningar så var inlägget 2 dm långt. Så kan man ju inte ha det.

Men nu är det löst.

 Ibland drar man en lögn. Inte för att det egentligen behövs mer bara för att man inte vill berätta sanningen, eller så är det så enkelt att man inte vet vad som är sanningen. Så blev det för mej för några kvällar sedan. 

Den dagen, efter middagen så kröp jag upp i soffan och skulle titta på Nyheterna på TV.

Så ringer mobilen. Satt mej upp och svarade.

Det var Kent.

- Hej hur är det? Är du hemma. Vad gör du?

- Jodå det är bra. Jag är hemma ser Nyheterna på TV.

- Jaha du, se det tror jag inte på. Jag och Vilja står bakom din dörr. Har knackat och ropat i brevinkastet så alla i trapphuset har hört. Jag tror du sover. 

-Skulle jag? Nähä, inte då.

Klart jag sov för inte var det då några nyheter på Tvn längre.

Men som sagt, inte var jag villig att erkänna att jag somnat. Så knasigt. Var bara att ge upp försöket att ljuga, för när jag passerade spegeln i hallen var det bara konstatera att mascaran satt på kinden och mitt hår, det såg ut som hon som Tomten skrämmer med en spindel på julafton.

Så vem som helst som sett mej fattade ju att jag ljög eller nåt....

Det var ju himla tur att jag släppte in Kent och Vilja för de hade med sig en chokladkalender med vuxensmak. Goa små rackare

Ska man nu hålla sig från folk allt man bara kan så är det bara göra så. Å jag som är pensionär gör vad jag kan för att inte vara den som sprider smitta.

Då är det tur man kan syssla med julpyssel. 

Blev ett väldigt kort inlägg ikväll.

Men nu vet jag hur jag ska skriva utan dubbla radmatningar så jag tänker skriva snart igen. Har så mycket som bubblar upp i mej som jag vill skriva om. Men det får bli nästa gång.

Ha det gott alla och var rädd om er.

Pålyset.se och annat.

Det finns stora saker som ger stora minnen och det finns väldigt små saker som kan ge minst lika stora minnen.

Som den här kulan. Den fanns i en av skräppåsarna som fanns kvar efter Jimmy.

Precis i en av påsarna som vi bestämde oss för att elda upp när jag skulle flytta från Vändträsk. Naturligtvis hade vi ingen aning om att skottet fanns där. Vi är ju inte direkt korkad, vi fattar ju att det är jättefarligt att elda skott.

Men vi blev varse vad som hände när vi hörde smällen och Linda kände nåt som svischa till när den tog i hennes byxben. Oj oj, nära ögat där, eller benet.. Hade kunnat gå illa. Men nu blev den bara ett minne. Ett minne som står på min spiskrans.

I fjol när vi tog en svamp-letar-runda jag och Vilja så blev ljuset så häftigt. 

När vi söker svamp går vi ju i bredd en bit från varandra. När jag tittade upp på Vilja så var det som om hon badade i Silver. Riktigt häftigt.  Så fort hade jag tagit fram kameran och tagit en bild på Vilja och allt silver.

Den bilden kom i tidningen denna höst. 

Ibland har man tur och får hjälp av naturen att ta en riktigt fin bild.

Åter igen jobbar jag på elbutiken i Boden, den som heter Pålyset.se. 

Visserligen så hade jag ju tagit beslut att jag skulle vara pensionär. Men jag märkte ju att jag började söka i mitt anletes svett att fylla min dag med nått. Blev ingen bra, det blev ett sökande och ett pusslande för att slippa vara ensam. 

Så när Fredrik, som äger Pålyset.se, hörde av sig så var det ingen tvekan från min sida.

- Jaaa, jag kommer. Det är inte många timmar i veckan. Men det räcker för mej.

Det borde ingå i mänskliga rättigheter att få ha en sån arbetsplats en gång i livet. En arbetsplats där man får jobba med hela kroppen. Det är inget enkelt jobb, men det är väldigt gott om beröm och glada tillrop. Men attans vad stolt man får vara när man går hem. Så himla bra jag var idag och så himla tur att man ingår i ett Dreamteam.

Så nu har jag lagt det mesta av allt annat på hyllan. Jaga runt hela tiden för att hitta sin plats och sällskap gör ingen lycklig.

Jag hade tur för ett tag sedan när Vilja kom och ville sova över. Skojigt. Det blev mys med middag framför Tvn och Pyssel i pysselrummet. 

Men jag funderade varför hon gör sig omaket att bädda ut soffan när hon ändå kryper ihop och somnar tvärsöver??? Hon hade säkert någon plan.

Jag har aldrig ägt någon plast-gran.

I Långnäs där vi bodde när barnen var små hade vi vanlig gran.

I Vändträsk var det ju så litet så den granen fick stå ute på terrassen.

Men nu har jag blivit med plast-gran. 

Så då var det ju bara inse att några julkulor, eller som Pite-bona säj: Pollen, fanns inte i mina ägor.

Nu finns det.

När ska man klä granen??? Nu? Snart?  Man behöver så inte vara rädd att den ska barra innan jul i allafall.

Nä nu slutar jag för denna gång.

Ha det gott alla.

Videomöte och annat.

 Det här med att sitta på Video-möte. Ibland kan jag som tappa fokus. Plötsligt fastnar ju ögonen på några skator som busar utanför fönstret. 

För att inte tala om att plötsligt sitter man och tänker på annat. Matsedel, möten med andra människor, byta gardiner.....

Nå men det är ju tur att man kan ordna möten ändå, digitalt. Det mesta hörde jag ändå.

Men vad är detta för nåt? En hund eller nåt annat lurvigt.

När man bara ser bilderna smått, smått när jag ska flytta dom från mobilen till datorn kan jag få fundera. För som vanligt så är det ju när jag ska redigera bilder som jag blir så sugen på att skriva blogg. Denna bilden var jag tvungen att göra stor för att komma på vad det är. 

Men det är ju Kent. 

Han undrade om jag kunde klippa av honom sommarhåret så det bättre skulle passa under kepsen. Tänk om  man hade den där manen. Skulle ju inte vara fel mot det tunna som man själv blivit utrustad med.

För någon vecka sen följde jag med Linda till Motorstadion. Det var förberedelser inför kommande Klubbmästerskap. Det är ju många klasser och många pokalen som ska finnas på plats.

Denna gången vart det ett elände. En stoooor kartong med pokalen var sneda, vinda och i bitar.

Uppstod en lätt panik. De skulle ju delas ut dagen efter.

Vilket elände. Men jag kan bara konstatera att jag är mamma till en underbart dotter. Trots att hon hade fullständig panik så utåt kunde jag inte se hennes förtvivlan. Hon sa att hon hade panik men inget syntes. Med en stor portion humor så löstes helvetet ändå. Sakligt och med mycket skratt så blev det lyckat ändå trots allt.

Dagen för tävlingarna så jagade jag. Annars hade jag gärna varit funktionär. 

Men på väg hem från skogen, fick jag veta att om jag körde fort så skulle jag hinna se A-finalen. Klart jag körde fort.

Fick både kaffe och se mågen köra i A.final. Sicken tur att de löste det med pokalerna så även Kent fick en med sig hem. Tänk att detta med folkrace är nåt jag verkligen gillar.

För några dagar sen så ringde Ringströmmarna och frågade om jag ville följa till Kanis, det var dags att ställa upp husvagnen.

Saras gäng var också där.

De har det verkligen mysigt. De står efter varandra på Logenstigen. De har gjort sig en stor grillplats där de ryms allihop när det är dagas för frukost, lunch, middag, kvällsbus och allt det där andra man gör när man lever husvagnsliv.

Där var hundar som lekte.

Ungar som umgicks.

Folk som fikade eller åt lunch. Folk som eldade och bara umgicks.

Så himla trevligt de har de och jag är alltid välkommen som gäst. Lyckos mej.

Dessutom har de riktigt nära till vännerna, antingen på samma gata eller så bara ett snöbollskast bort. Ja nu inte mina kast. Så långt kastar jag inte. Men andra gör.

Vägen hem blev det att äta ute. Vad gör man i väntan på hamburgaren, jo man startar en turnering i 3-i-rad. Som ni ser är de riktiga tävlingsmänniskor som gör upp. Nästan så de hugger varandra på händerna. Men det uppstod inget blodvite.

Så ska jag berätta nåt annat kul. Jag har ju bestämt att jag lagt ner det där med att jobba. 

Pensionärslivet gillar jag. 

Men när Fredrik på Pålyset.se hörde av sig och frågade om jag kunde tänka mej att jobba extra var det ingen tvekan från min sida. Det är ett jobb som gör att man verkligen känner att man lever. Det är stressigt, ganska svårt och bara helt underbart. Hela kroppen får stimulans.

Nu blev det länge vid datorn. Först videomöte, redigera bilder och blogg. Så nu slutar jag för denna gången.

Ha det gott alla.

Lite av varje

 Hej och god morgon.

Fick en bild av Bettan.

Det är inte ofta som hela jaktlaget är på plats samtidigt. Men se här är vi alla.

Massor av skojiga trevliga människor som ger så mycket skratt och skoj när vi träffas. Annars blir det mest att umgås via Com-radion. Men för att inte tala om så dråpliga kommentarer det kan bli där också. Det är klart att det finns en rejäl portion av allvar också, och en massa slit och släp.

Här en härlig bild på Jill. Hon hade smugit en lång stund i ett riktigt slyigt område. Var gode trött när hon till sist kom fram och kunde konstatera att älgen var död. Hon tog sig en powernap, på ett mjukt och varmt ställe i väntan på förstärkning.

Eller som Jill själv säger: 

-Jag vilade lite innan det dök upp någon som ville lära sig hur man tar ur en älg. 

Hon vet hur man gör och hon har fått lära upp flera.

Denna gången var det hennes pappa och mamma som kom först.. De vet hur man tar ur en älg.

Förra veckan var min familj hit.

Hela gänget.

Skojigt, men väldigt högljutt. Alla hade nåt att säga och det var många olika ämnen som avhandlades samtidigt. 

Så himla skoj. Tänk vad kul när alla kan samtidigt.

Underbart är kort. Alldeles för kort. 

Har jag för mej det sjöngs en gång i tiden. Måste ha varit Ramel som sjöng så.

Det blev kväll även denna dagen. Så alla drog hem till sig. Bara jag som blev kvar hos mej.

Men massa fniss och skratt satt fast i väggarna flera timmar efteråt.

Sparrisarna, de underbara människorna. De var här igår. Så underbar energi som alstras när vi träffas. Skrattsalvor som inte är av denna världen.  Jag skrattar fortfarande.

Det är så olika ämnen som avhandlas med sådan värme och med sådan humor. Men det är klart allt är ju inte rosenrött i våra liv, så det är klart att vi avhandlar sånt som är mindre roligt också.

Vi pratar om bubbel i stället för morgonkaffe, provtagning och sjukdomar, kollegor som man kan anförtro sig åt (stor skrattsalva), karlar eller egentligen bristen på karlar, covid-bekymmer, vardagen, filmer, böcker. 

Nästa gång vi träffas blir det över ett fat med kräftor...

Jag brukar följa ut på morgonpromenad med min granne Jenny och hennes hund Maddy.

Eller så tar vi frukost tillsammans. Ni som har provat att bli god vän med en granne. Så underbart.

Man behöver knappt klä på sig eller kamma sig när man går till varandra. Visserligen får man skutta lite snabbare om man inte klär sig. Vill ju inte bli tagen för förargelseväckande beteende. 

Vi bor i var sin ingång. Men det känns ju så fegt att ta källarvägen. 

Spring fort och hoppas ingen ses. 

Vi är ju som annars, vi som är van att bo på landet. Jag som kommit från Vändträsk och hon som bott i Brännberg. Inte riktigt van att grannarna ser. Nå men än har det gott bra. Idag blev det frukost hos Jenny. 

Vi fick prata av oss om sånt som inte riktigt känns bra. Det ska ju också göras ibland. Maddy sa inte mycket hon lyssnade desto mera.

Var förbi i Heden hos Ringströmmarna och kollade in deras nyinköpta bastun  i helgen. Den var superfin. Där kommer de att ha många sköna och trevliga stunder

Nu ska jag dra en kam genom håret och bege mej ut spå stan. 

En lunchdate väntar.

Ha det gott alla och var rädda om varandra.

Svampsökning.

Det som inte är stulet, det kommer igen. Så är det.

Så gäller även mina svampknivar. Allt blir ju extra spännande när man just har flyttat. Alla de där "Jag lägger det här så vet jag var jag har det" De blir extra spännande. Ett riktigt elände att försöka tänka på samma sätt igen.

Nå men till sist hittade jag svampknivarna.

De var precis där jag lagt dom.

Det här med Covid-19.

Man ska ju inte fara på jobbet, skolan eller andra platser där det finns risk att smitta någon. Vilja är snorig, men definitivt inte sjuk, så på skolan är hon inte välkommen

Det är ju inte lätt för den flickan att vara stilla någon lång stund. Så idag när jag ringde och frågade om hon ville följa till skogs så nappade hon direkt.

Men mej fick hon ju inte heller smitta. Tur det finns munskydd.

 

Vi började se om vi hittade några kantareller. Vi har ju några ställen där vi brukar hitta. Men det var bara inse att där var vi tvåa. Vi hittade en kantarell här och en där. Men mycket gå och gå.

Plötslig tjoade Vilja till. Hon hade hittat en fläck med fina kantareller.

Jaja. Skojigt för henne men själv fick jag ströva vidare och söka.

Med jämna mellanrum ropade jag och frågade om hon plockat klart. Det gäller ju att inte tappa bort varandra där i skogen. 

Ser ni henne där hon är när hon reste sig upp och sa: snart.

Var en fin fläck, hon fick ihop ett kilo på bara den enda fläcken.

Det är jag som använder den röda korgen. Ja ni ser vilken skillnad på mina stackare och Viljas svampar. 

När man söker svampar så gäller det att far fram som en blodhund. Lite hit och lite dit. Sakta och noga.

Stilstudie på Vilja när hon söker.

Vi hittade inga fler svampar. Så vi gav upp. Vi gick till bilen och bytte verktyg. Vi tog bärplockaren och plockade oss lite blåbär.

Sen satt vi oss i skogen och åt upp alla bären. Gott gott.

På mitt köksbord pågår förberedelser inför jakten. Vi börjar jaga på lördag. Blir tidigt revelj, 04.45 ska jag var på passet.

Det är inte bara bössa och skott som ska följa. Jakten blir ju mycket bättre om jaktradion och kaffet också är packat.

Jag känner att det blir riktigt skojigt att jaga. 

Känner mej riktigt taggad. Hoppas jag får se lika många älgar i år som i fjol. Att jag inte hann skjuta eller att det var fel typ av älg jag såg var ju otur. Men i år blir det bättre. Känner jag.

Just det, Radion som står längst bak ska inte med.

Klart slut för ikväll

Ha det gott alla.

 

Folkrace i Coronartider

Jösses vad jag måste haft trevligt igår.

Jag vaknade av att nacken och ryggen sa aj.

Ja just det ja. Jag stod framåtlutad flera timmar först med att skiva en massa lök.

Tänk vad många tårar det finns i huvudet när man hanterar lök.

Å vad fel jag tänkte när jag gjorde mej klar på morgonen. 

Mascara och snygg i håret. Mascaran den var ett minneblott när lökjobbet var över. Frisyren for efter första regnskuren.

Nå men ja har hört att det finns nåt som kallas inre skönhet.

 De måste vara jag.😎😎😎😎

Efter löken så stod jag och Doris i många timmar och stekte och serverade hamburgare.

Massor med hamburgare.

Som sagt känns i hela kroppen.

Men ett annat fenomen. Jag minns att jag skrattade och pratade inte bara med Doris, nä med alla ljuvliga människor.

Det känns i rösten om jag säger så.

Jag kan ta mej sjutton inte varit tyst en sekund.

Rösten har ont idag.

Allt detta för en unik dag.

Det var ju nämligen fritt fram att hålla en Folkracetävling i Boden. Trots Coronatider.

Visserligen publikfri.

De som förberedde tävlingen har ju fått slita hårt i många dagar. Trots publikfri.

Men det lönade sig. Så bra tävlingsdag.

Vädret var ju en historia för sig. Men det visste vi ju och var förberedd.

Regnkläder stövlar, flytväst, snorkel och sydväst var framlagt. En gummibåt var fastknuten bakom kiosken om det skulle bli alltför illa.

Ett gigantiskt paraply över muurrikan fixade man också.

Vädret eller Skådespelet, ja det får man nog säga att det var.. Just när tävlingarna drog igår öppnades himmeln. Det var precis då man riktigt förstod vad denna tävling var efterlängtad. I hällregnen såg och hörde man alla dessa glada, positiva människor. 

Kvitter och gapflabb.

Så spelar roll, förr eller senare torkar man.

Det var Hällregn, försiktigt regn, strålande sol och åska.

Tävlingarna då. Det var blött och det var lerigt. Men lika för alla.

Det brukar ju i vanliga fall kunna damma ordentligt.

 Men inte i går. Det som hade kunna vara damm på en av bilderna är vattnet som sprutade runt däcken.

Men de som älskar det där livet de njöt.

Så många glada människor som bara njöt av att få vara där, få träffa varandra, de som ingår i denna cirkus.

Så mycket positivitet som bara spreds. 

En dialog jag hörde det var när min dotter pratade med Jörgen när tävlingarna var över. Han ledde i finalen men så for han ner i sanden och de andra hann om honom.

- Vilken otur Jörgen att din satsning inte räckte ända in i mål. Du ledde ju rejält när du for av banan.

- Ja eller hur. Det var växelspaken som inte funkade som den skulle. Men jag gjorde en fin show så länge det varade. Nu ska jag hem och bygga om bilen. 

Och med ett stort leende gick han iväg.

Det är en bra beskrivning av stämningen. Glada bara att få vara där. 

Avstånden då? 

De respekterades på bästa sätt.. 

På morgonen idag så försov jag mej. Jag brukar ju gå morgonpromenaden med Jenny och Maddy. Men när jag vaknat så hade de redan gått.

Som plåster på såren blev jag bjuden på frukost när de promenerat klart.

Riktigt mysigt med grannar man umgås med.

Nu ska jag se om jag får iväg det här. 

Förra inlägget var ingen barnlek att lägga ut.

Fick med alla underliga länkar utom den rätta. 

Jag får hålla på till det blir rätt.

Håll tummarna.

Ha det gott alla.

Slut sommar, snart jakt.

Men klafs bara.

Så himla fort den här sommaren gick då.

Jaja. 

Ingen ska då komma och säga att jag inte tar reda på mitt liv.

Jag använder det allt jag bara kan.

Jag använder mej av alla trix jag bara kan för att må bra. 

Å jag lyckas. I stort sett hela tiden.

Som vanligt så började jag redigera bilder från mobilen när lusten att skriva bara dök upp. 

Så likt så säg.

Jag tror att jag lägger in lite bilder så kan jag skriva lite om dom.

För allt jag gjort i sommar går inte återge.

Det har varit en massa promenader med flera goa vänner. Fantastiska sittningar runt bort där det har tuggats och druckits.

Jag och Lena gjorde stor succés på gågatan igår. Vi märkte allt att folk flyttade närmare för att höra vad vi egentligen pratade om. Folk log och hejjade.  Riktig skojig eftermiddag.

Nå nu var det bilder....

Hela sommaren har jag pratat om att jag skulle sy mej ett överkast.....

Japp för någon dag sedan kom den på plats.

En sväng till Jäkna blev det. Igen.

Jag och Inga-Lill tog avsked av mygghuset för detta år med en älgfilemiddag. Gott gott.

Tänk att vi lyckade störa grannarna den kvällen.. Inte lätt där i glesbygden.

Skratt skratt, skratt. Inga-Lill bjöd på en snus, naturligtvis så filmade hon spektaklet.

Det här är väl en fin bild när vi var ut på en strandvandring. Helt underbart i 500 meter till. Men sen kom flyfäna. Alla flyfän, alla som kan bitas i alla fall. Så det var bara att springa hem.

Jag, Melissa och Anna. Skogspromenad med svampplockning.

Anna är ju den av oss som kan det där med svamp. Så hon poängterade att svamparna jag fotade var inte såna som hör hemma på listan över ätliga svampar. Tur att hon vet och kan.... Äta eller låt bli...

Som sagt det har varit många sittningar runt både mat och annat som man kan äta och dricka. Linda ringde och frågade om jag ville följa på Pinchos en kväll och äta middag. Men naturligtvis. Där finns det massor som är gott.

Andra september...

Höst har jag hört att det klassas som.

Inte hemma hos mej i alla fall.

Gjort mej till och köpte några finare ljus.

De har vissnat.

Som Adde och Annica skrev.  Ser slaka ut, de ska nog inte ligga ner.

Nä nu ska jag ta och avsluta för denna gång...

Ha det gott.