Pålyset.se och annat.

Det finns stora saker som ger stora minnen och det finns väldigt små saker som kan ge minst lika stora minnen.

Som den här kulan. Den fanns i en av skräppåsarna som fanns kvar efter Jimmy.

Precis i en av påsarna som vi bestämde oss för att elda upp när jag skulle flytta från Vändträsk. Naturligtvis hade vi ingen aning om att skottet fanns där. Vi är ju inte direkt korkad, vi fattar ju att det är jättefarligt att elda skott.

Men vi blev varse vad som hände när vi hörde smällen och Linda kände nåt som svischa till när den tog i hennes byxben. Oj oj, nära ögat där, eller benet.. Hade kunnat gå illa. Men nu blev den bara ett minne. Ett minne som står på min spiskrans.

I fjol när vi tog en svamp-letar-runda jag och Vilja så blev ljuset så häftigt. 

När vi söker svamp går vi ju i bredd en bit från varandra. När jag tittade upp på Vilja så var det som om hon badade i Silver. Riktigt häftigt.  Så fort hade jag tagit fram kameran och tagit en bild på Vilja och allt silver.

Den bilden kom i tidningen denna höst. 

Ibland har man tur och får hjälp av naturen att ta en riktigt fin bild.

Åter igen jobbar jag på elbutiken i Boden, den som heter Pålyset.se. 

Visserligen så hade jag ju tagit beslut att jag skulle vara pensionär. Men jag märkte ju att jag började söka i mitt anletes svett att fylla min dag med nått. Blev ingen bra, det blev ett sökande och ett pusslande för att slippa vara ensam. 

Så när Fredrik, som äger Pålyset.se, hörde av sig så var det ingen tvekan från min sida.

- Jaaa, jag kommer. Det är inte många timmar i veckan. Men det räcker för mej.

Det borde ingå i mänskliga rättigheter att få ha en sån arbetsplats en gång i livet. En arbetsplats där man får jobba med hela kroppen. Det är inget enkelt jobb, men det är väldigt gott om beröm och glada tillrop. Men attans vad stolt man får vara när man går hem. Så himla bra jag var idag och så himla tur att man ingår i ett Dreamteam.

Så nu har jag lagt det mesta av allt annat på hyllan. Jaga runt hela tiden för att hitta sin plats och sällskap gör ingen lycklig.

Jag hade tur för ett tag sedan när Vilja kom och ville sova över. Skojigt. Det blev mys med middag framför Tvn och Pyssel i pysselrummet. 

Men jag funderade varför hon gör sig omaket att bädda ut soffan när hon ändå kryper ihop och somnar tvärsöver??? Hon hade säkert någon plan.

Jag har aldrig ägt någon plast-gran.

I Långnäs där vi bodde när barnen var små hade vi vanlig gran.

I Vändträsk var det ju så litet så den granen fick stå ute på terrassen.

Men nu har jag blivit med plast-gran. 

Så då var det ju bara inse att några julkulor, eller som Pite-bona säj: Pollen, fanns inte i mina ägor.

Nu finns det.

När ska man klä granen??? Nu? Snart?  Man behöver så inte vara rädd att den ska barra innan jul i allafall.

Nä nu slutar jag för denna gång.

Ha det gott alla.