Ut med det gamla och in med det nya.

Nyårsafton. 

Nu håller detta året på att rinna ut. Snart dags för ett nytt. Ett nytt år med mycket att glädjas åt, känner jag.

Jag har funderat på att snart lägga bort viss del av min jul-outfit. Luvan, de fina röda glittriga örhängena och de varma sköna jultofflorna. 

Ett år går fort så snart är de till att gräva fram igen.

Strax före jul var vi till Kenneth syster och hennes sambo. Vi hade ett supermysigt julfika ute på deras altan. Inte så dumt med nya traditioner. Pandemin lär oss tänka nytt.

Den stunden var verkligen nåt som jag gärna ser som jultraditioner som kommer tillbaka.

Kvinnor på Kenneths släktträd är väldigt få. Men här finns tre stycken.

Ett av de få tillfällen min dotter sitter still så jag kan fota henne. 

Hon är min stolthet, världens bästa dotter.

Julafton firade jag hos Ringströms. Linda sov mest hela tiden. Så kan det vara när hon jobbar som hjälte på natten. 

Men både Kent och Vilja var ju vaken. Som det brukar bli när jag och Kent gör julmaten tillsammans så blev det planka även denna gång.

Gott gott.

Dessutom kom Tomten förbi. Blev inga kramar och inte kom han in heller. Men en liten pratstund på bron och viktigast av allt så hade han ju julklappssäcken med sig.

Jag har bestämt att jag varje dag ska ut och gå. Se folk och få nytt syre i lungorna. Det är ju inte så att man har så många måsten annars.

Gott om skitväder har det blivit. Så tur att jag inte väntar och ser vad det är för väder.... Nä, har jag bestämt att det ska promeneras så ska det.

Regnjackan har verkligen blivit väl använd. Inte riktigt så man är van att december är här uppe.

Men ibland har det blivit lite rimfrost i håret. Med betoning på lite...

Men på Annandagen när hela klanen träffades runt en öppen eld, fika och julklappsutdelning, då blev det premiär för vinterkläderna. Säkert minus 10 grader. Tur att det blev mycket bus och lek i snön för både ungar, vuxna och hundarna annars kanske vi hunnit känna efter att det blev kallt.

Men det var bara mysigt. Min underbara klan.

Pysselkompisen har kommit hit några gånger den senaste tiden. Det blev lite glest med den varan här i höst när det var förkylningstider och dessutom fick ju flickebarnet Covid -19, så då var det inte okey att umgås. 

Sist hon var här gjorde hon sig en mössa.

Jag är så tacksam så länge hon har tid och lust att komma till mormor, sova över, pyssla, se film och bara ha det bra. 

Dessutom kan det göra mej varmt om hjärtat när man ser vem som ringer och hör:

- Hej mormor, får jag komma och sova hos dej??

Klart hon får. 

En sväng till minneslunden blev det idag. Naturligtvis blir ju saknaden extra stor när det är dags för storhelger. Inget vaccin i världen kan ju göra att jag får se varken Kenneth eller Jimmy igen. Inte ens när pandemin är över.

Hoppas kan man ju alltid. När man får beslut om att änkepensionen inte kommer att betalas ut när jag fyller 65. Tror ni som jag att det betyder att jag kommer att få våldsamt mycket större pension än jag har nu???

Man kan ju hoppas...

I kväll.... Nyårsafton. 

När man inte behöver ta hänsyn till någon annan så börjar man med att äta efterrätten, sen en kaffedrink och Grevinnan och betjänten...

Jo jag har det bra. Hoppas ni också har det bra en sån här kväll. Säkert är den inte som vanligt för många av oss. Men som de säger. 

Håll i och håll ut.

Gott nytt år, ha det gott.