Ont, det gör ont.

Men nu är det synd om mej.
Att kroppen är krasslig och suger åt sig så mycket krämpor det visste jag ju, men det här tar ändå priset!!!!
Som ni vet så har det ju varit präktigt kallt här kring jul. Jag har inte gått ut mer än nödvändigt. (ge fåglarna mat och burit  in ved). Nå vad sysslar man då med inne? Pysslar förstås. Tillsammans med en ljudbok så kan jag ju sitta en hel dag med pyssel av alla de slag.
Lördag före julafton blev det fokus på ett enda pyssel. Sticka bakstycket klar på koftan jag håller på med. Ganska tungt jobb men fasligt skoj.

Vaknade på söndagen och hade träningsvärk i vänster arm. Förstod på en gång av vad.
Sen har jag bara fått ondare och ondare. Tagit någon Alvedon men har inte gjort någon skillnad. Efter två sömnlösa nätter så var det bara ge sig i väg till doktorn. Behövde ett proffs råd om vilken värktablett jag kunde ta tillsammans med all annan medicin som jag måste ta nu.
Fick ett diagnos: Muskelinflamation. Ont gör det och kommer att ta tid det här sa han, doktorn alltså.
Sjukgymnast behövs och rejäla smärtlindrare.

Absolut, dom funkar. När jag tagit pillren så går det 20 minuter sen så känner jag att smärtan släpper lite.... Å så PANG så sover jag någon timme.
Så nu lyssnar jag på ljudbok utan pyssel. När jag är vaken alltså. Tråkigt.

Tror Kenneth tycker en aning synd om mej. I går köpte han en ny symaskin så jag ska ha nåt att se fram mot när jag blir två hänt igen.

Nä nu ger jag mej. Besvärligt att skriva bara med en hand, dessutom så är det ju inte så kul att läsa om andras krämpor.
Detta kan nog ha blivit årets sista inlägg.
Så till er alla:
-Ha ett gott slut och så hörs vi nästa år.