Kenneths födelsedag.
Det var denna dagen som skulle bli den första dagen på det nya livet för Kenneth, han skulle fylla 65 idag och nu skulle han bli pensionär.
Men livet blir inte alltid som man tänkt.
En lång, lång dag. En lång dag med massor av tårar och av längtan. Jag var inte ensam om att inte gilla livet idag. Linda ringde tidigt på morgonen så vi kunde snyfta och snora i örat på varandra. Det kändes trots allt bra att veta att vi var två som var obeskrivligt ledsen idag.
Ikväll har Lindas varit här, åsså Calle och Doris. Skönt med en stund med distraktion. Våfflorna stod ju som traditionen bjuder på bordet.
Fina blommor står i fina vaser på mitt köksbord. Våffelgästerna hade händerna fulla med blommor när de kom.
Till nästa år ska jag inte vara så dålig efter kortisonbehandlingen så jag inte kan hitta på nåt vettigt att ta mej för den 25 mars. Så här kan jag inte ha det...
Så det så.
Som sagt: Kortisonbehandling förra veckan som däckade mej rejält. Har verkligen mått konstigt. Lindas reflektion över mitt tillstånd kändes träffande när Ringströms var här i helgen och återigen försökte skotta fram mej efter allt snöande och takrasande.
Hon sa att jag såg ut som om jag tagit ett dåligt val och följt med på efterfesten i stället för att gå hem.
- Mamma... Tala om att det stämmer på dej det där man säger att lyset är på men ingen hemma.
Hon är som klok den där dottern, hon satt verkligen tummen mitt på den ömma punkten.
Så var det. Precis så kändes det.
Nå men nu är det över för den här gången . Nästa gång jag ska utsättas för droppet blir mitt i Juli. Då ska det gå bättre. Jopp.
Men jag känner mej bättre ikväll så från i morgon ska allt vara som vanligt igen.
Alltså skare. Det är underbara ting. Fråga Mara så ska ni få höra. Hon tycker det är skithäftigt. Men hon tycker jag är en fegskit som inte följer med. Hon säger att om jag bara är försiktig så håller det för mej också.... Tror henne inte.
Nu säger jag gonatt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar