Eller egentligen är det Inga-Lill som tycker det är dags att jag skriver. Som hon säger: Kan du locka bara någon att fnissa som vi gör när vi pratar om att dejta någon då bara måste du försöka..
Inga-Lill och även Ulrika, mina två vänner som inte heller är nöjd att vara ensam brukar prata mycket om detta.
Det är klart att några detaljer kan jag ju inte skriva om.
Det handlar om Internet-dejting och att jag känner mej ensam.
Det här att leva ensam är inget jag någonsin har önskat mej. Ofta känner jag mej sviken av Kenneth. Han bara drog och lämnade mej ensam.
Jag förstår att han inte hade något val eller att det inte var något han heller ville. Men det har ju ingen med mina känslor att göra Jag känner mej likafullt sviken.
Känslor är inte så himla logiska eller förnuftiga.
Oavsett om man separerar på annat sätt eller på mitt sätt kan känslan var liknande.
Nå nu ser vi om jag får ihop det här.
Efter noga övervägande bestämde jag för att gå med i en sån där dejtingsida. Jag och Inga-Lill hade pratat ihop oss om att testa, jag skulle börja sedan skulle hon också testa.
Jag var så grundlig när jag fyllde i mina uppgifter, för det hade jag hört att det var säkraste sättet att inte drabbas av något äckel. Man är ju anonym på sidan, det mottagaren kan se är mitt foto, från vilken stad jag kommer och hur gammal jag är. Så kan de ju se en kort beskrivning som jag själv bestämt vad som ska stå.
Det var herrar från när och fjärran som hörde av sig och ville vi skulle chatta på den där dejtingsidan. Visst, det var ju därför jag var där.
Första gången man skriver till någon så kommer det upp en varningsruta: Lämna inte ut några uppgifter om dej själv innan du lärt känna människan. inget telefonnummer, inget namn, inte någon privat mailadress och inte adress.
Okey jag fattar.
Men nu funderar jag om det verkligen bara är kvinnor som får varningstexten? I stort sett alla ville inte skriva på chatten utan att jag ska skicka bilder på min mail, eller ringa eller så ville de komma och dricka kaffe. För att inte tala om alla som vill komma och kramas och kyssas.
Suck..
Nu sitter jag här med en bunt med telefonnummer och mailadresser till Janne, Bosse, Alf, Hasse som är jaktkritiker och vill förbjuda jakt och försöker få över mej på samma sida, Kurt, Leif, Sten, och allt vad de nu heter. Jag vet var de bor.
Men jag vill ju inte börja med att träffas.
Flera vill veta vad jag sysslar med på nätterna. Den frågan är ju skitenkel. Då gör jag en Törnrosa, Vad tänkte dom?
När jag så försöker förklara att jag gillar tanken på att vara anonym ett tag, Då startar operation övertalning.
De flesta män bara skriver att de längtar efter mej och tycker att vi chattat länge nu.
Kan så vara att vi skrivit till varandra några dagar, men det enda de skriver är att de vill träffas, känns inte som jag tycker att det räcker.
Inte blir det bättre av att de skickar bilder på sig själv, lättklädda i en solstol någonstans i världen.
Nä det här blir inte nåt.
Eller jo, det har lett till en sak: Ska det vara så att herrarna får mej att känna mej som fjorton och jag står och håller ihop kjolen så det inte går att kika under, då får det vara.
Nu har jag prova nät-dejtning. Jag lägger ner alltihop.
Jag är hellre ensam.
Vid det här laget så känner Inga-Lill sig klar med nätdejting trots att hon inte har börjat än.
Dessutom kan både jag, Ulrika och Inga-Lill fortsätta skratta, Ofta och länge.
Det blev ett långt inlägg, antagligen inte alls lika intressant som när jag prata om det med mina kompisar.
Men ganska skojigt att skriva.
Jag lovar:
- Jag ska aldrig ta upp ämnet igen.
Nu vill Mara att jag uppmärksamma henne istället.
Ha det gott alla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar