Mitt livs kärlek

Det här blev också en tumultartad sommar.

Min stora kärlek är död.
Min bästa vän, min stora kärlek sedan jag var 16 år är inte med mej nu.
Mina barns pappa, min bästa vän och min stora kärlek.
Borta.














Mina känslor och den människa jag trodde jag var har denna veckan verkligen fått bekänna färg. Jag känner inte igen mej.

Jag vet...
Jag vet att jag måste ge det tid. Det kommer att bli annars.

Men dessa känslor som som bara inte går att få kontroll över skrämmer ....
Jag är Arg, apatisk, jag är lessen, rent förtvivlad, orolig, fullständigt utan känslor och chockad.
Ibland alltihop på samma gång....
Gång på gång blir jag fullständigt chockad och så vansinnigt överraskad  när jag plötsligt förstår...... Kenneth är död, borta, han bor inte här med mej, aldrig mer kommer jag att få ta i honom, aldrig mer kommer han att ta i mej, vi kommer aldrig prata med varandra igen, aldrig mer kommer han att se om mina och familjens behov.
Aldrig mer...
















Jag vet...
Jag vet att jag måste ge det tid.
Det kommer att bli annars.

Tack och lov behöver jag inte känna mej övergiven av våra vänner.

Som Diabetiker är det ju viktigt att jag får i mej mat. Plötsligt efter mer än 45 år av daglig matlagning så får jag inte ihop det...

Kan inte, vill inte.

Men tack och lov för alla vänliga människor som ser till att jag äter.

I väntan på att det ska bli bättre.

Alla värmande kommentarer på alla möjliga sätt. Alla blommor och andra sätt att visa att ni bryr er. Jag tackar och bockar. Känns fint att ni finns där ute.

Tro inte att jag inte är tacksam för det. Tro inte det. 

Men just nu har jag svårt att funka efter den vanliga mallen.

Svårt att visa tacksamhet.

Linda skrev det här på Facebook i måndags.

Ja, jag har idag förlorat min pappa tillika hjälte och idol. Ja, det känns förjävligt och jo vi grinar så att ögonen håller på att trilla ut. 
MEN jag ber dig att när vi möts på stan eller på affärn, ge mig inte ledsna blickar, beklaga inte sorgen, ge mig inga stöttande kramar. För när jag är ute, då vill jag gärna låtsas som att allt är bra och glömma allt som gör mig ledsen ett litet tag.
Vill du spekulera i varför han dog? Gör det, men inte med mig. Dödsorsaken är oviktig, utgången blev att jag inte längre har kvar min pappa. 😢
Vi kan gärna grina och kramas men då hemma hos mig eller dig! För när tårarna drar igång går de inte att få stopp på. 😭

Hon är så klok min dotter.

Precis så vill jag också säga.

Hjälp mej att hitta glädjeämne. Gräva ner mej i ohygglig sorg, det gör jag så bra själv.

Ett gigantiskt tack till  Linda, Kent, Sara och alla barnen. Tack snäll, snälla ni. Vilken rikedom att ni finns. Er sorg är ju också enorm, men ni hjälper mej, helt kravlöst tar ni hand om mej.. 

Älskar er.

Karin som varit med och tagit hand om mej hela helgen.

Grannen som plötsligt klippt alla ängarna i helgen.

Alla ni andra som hjälpt mej att få känna glädje och mening med att fortsätta leva.

Evigt tacksam.