monikas funderingar: Dropp, massa snö och kalas.

Jamen jodå.
Nu när den där hemska veckan är över så kan jag bara konstatera att det kanske går att fortsätta leva.

Jag pratar ju förstås om den veckan när jag får kortisondroppet.

Doktorn säger att min Myastenia Gravis blir bara bättre och bättre, jag svarar så bra på behandlingen.....

Tur det då. För själv är jag övertygad om att jag inte kommer att överleva dagarna under och efter behandlingen. Eller egentligen så hoppas jag att jag bara kan sätta mej ner på en stol och dö.

Men nä då.

Inte det.

Livet fortsätter trots jag helst vill hoppa av.

Men nu är livet på väg tillbaka där jag vill vara och fortsätta leva.

Den här veckan kanske ska räknas till extra extrem. Kanske.

Det var ju nu vintern kom.

På ett par dagar fick vi en halvmeter snö. oroliga snödrev, insnöad, till och med traktorn hade viss besvär att skotta ut mej.

Ett vansinnigt takras. 6 - 7 meter långt, två meter brett och ca en och tjugo högt var nog sista spåret av att jag var insnöad.

Snöraset kom natten till lördag. På morgonen när Mara skulle ut så fick jag bara upp dörren ett par dm. Bara så pass att jag kunde greppa Mara om magen och med ett swish humpade ut henne högt upp på drivan så hon fick morgonpinka.

Då på lördagen hade jag ingen tid att fixa raset, det fick bli på söndag. Jag bara moxade upp dörren med höften till jag nådde sopen och den lilla spaden, därifrån gjorde jag en gång så vi tog oss ut. Söndag hade jag hjälp av Vilja.

Jag hade på lördag både ett arbetspass och ett 60-års kalas. Tur man har underbara vänner... Calle och Doris förbarmade sig och tog Mara lördag till söndag. Som tack för att hjälpen fick dom bjuda mig på surströmming.!!!???!!!

Blev det där rätt???

Ja hur som helst fick jag söndagsmiddag där... Gott... Surströmming. Mmm.

Dessutom när jag var där så var jag ju uti att beklaga mej om garagedörrarna som bara var tvärsöver. Så idag när jag kom hem från jobbet så hade dom varit här hos mej och lekt med Mara och fixat garageporten.

Guld, guld... Fullpoängare i bra vänner.

Kalaset då!!!

Inga-Lills förstås.

Det har ju varit ett tisslande och tasslande med detta kalas i många veckor.

Den enda som inte vetat nåt är huvudpersonen.

Inga-Lill är ju en kvinna med ett eget huvud. Ett smart huvud.

Så tro inte att hon bara fogade sig i att hon skulle komma och sköta barnbarn den 25:e medans föräldrarna var på julbord. Nä men säkert inte, hon gjorde ju egna planer utifrån hur detta skulle gå till.....

Hennes planer och alla andras planer matchade inte alls. Vet inte hur ofta hon hållit på att få dottern Anna och mågen Robin att bryta ihop..

Helt plötsligt bestämde sig Inga-Lill för att komma tidigare.

- Nä det är ingen ide mamma, vi ska ju på kalas med barnen och är ju inte hemma före 18.00.

- Nä men det spelar ingen roll, jag väntar till ni kommer hem,.

Ja det var ju snyggt, där skulle det pågå förberedelser inför kalaset, där kunde hon ju inte vara.

Tur att det fanns påhittiga människor som kunde förhala och ljuga så det bara ljungade om det.

Ingen av oss kommer någonsin försöka lura den kvinnan igen.

Som Anna förtvivlat ropade innan kvällens begivenhet startat:

- Vad ni ändå gör så försök inte ljuga för min mamma. Aldrig mer. Man blir tokig.

Nå men det hela blev så himla lyckat. Där kom födelsedagsbarnet till sitt storslagna kalas iklädd långkalsonger, i ena handen mat som hon och barnen skulle laga och med stickningen i den andra handen.

Men är ni inte kloka, jag har ju inte tid med er ikväll jag ska ju sköta ungarna..
Det var ett av de första hon sa.
Men sen när hon nästan förstod vidden av varför vi var där så blev hon klart rörd.
Största förvåningen blev nog att Marcus och Milo också var där. Sonen och det lilla barnbarnet som dagen till ära kommit från Göteborg. Det är ju som inte snabbaste resan.
Vi hade en fin kväll med lyckliga barn som lekte och vi vuxna som tindrade likt tårtan