Min goa, varma, härliga kompis har varit tvungen att ge upp.Att hon har kämpat, kämpat i flera år det vet vi alla som stod henne nära. Men till sist blev sjukdomarna för stora och för många.
Jag och Iréne delade en stor passion i livet: Familjen.......Hon älskade att sitta som spindeln, mitt i nätet byggt av barnen och deras familjer, sina älskade syskon och så Kjell förstås den trygga, älskade sambon. Omtanken om familjen tror jag gjorde att vi fick ha henne med oss flera år längre än vad som egentligen var möjligt med hennes sjukdomar . När sedan barnen och Kjell tog på sig att vara hennes personliga assistenter, det gjorde att hon alltid fick var nära någon av hennes kära. Slitsamt för familjen; Ja ohyggligt
Hon satt i denna jobbiga tid olika delmål: Att överleva julen (Det var förra årets jul) så det klarade hon. Sen var det olika bemäkelsedagar i familjen som gjorde livet värt att kämpa för. Att få var med om när dottern skulle bli klar med sina studier till våren, kände hon här i höst att det inte skulle gå. Men hon ville så gärna. Så då gällde det att bara fokusera och kämpa på.
Så vi får hoppas att det är som en av hennes döttrar sa: Nu sitter hon där uppe och kan vara med oss alla samtidigt.
Saknaden efter våra riktigt förtrogna samtal känns som ett stort svart hål i bröstet. Skratten, gråten, skvallret och omtanken, allt var så enkelt att anförtro sig till varandra. Båda visste att ingen annan någonsin fick höra vad som sas.
Tog en stund att skriva det här..... Flera pauser med att snyta näsan och torka tårarna.
Gu vad jag saknar Iréne
Ha det gott alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar