Inte idag.

Det var idag jag trodde jag skulle skriva blogg och berätta hur jag haft det sista tiden.
Men se nu känner jag att det är inte alls idag.
Det blir nog ett väldigt kort inlägg.
Blir inte alla bilderna som jag skulle lägga in i bloggen.
Inte berätta hur jag mår
Inte berätta om den svarta sorg jag känner. Svidig och otäck.
Inte om tomheten.
Inte ska jag berätta om de tårar och samtal jag och Linda delar.

Men det finns saker som jag känner att jag vill skriva.
Alla ni underbara människor som finns kring mej.
Ni är guld värda.
Tacksam för alla ni som kom till Kenneths begravning, alla ni som kom på minnesstunden.
Ohyggligt tacksam för alla ni som hjälpte till att se till att allt fungerade både igår och allt som skulle fixas före. Utan er hade det aldrig blitt nått.

Tacksam för det vackra vädret.
Tacksam för alla ni vänliga underbara människor som kom och bara fanns där.
Tacksam för all denna mängd värme och kärlek som delats.

Tacksam för alla vänliga ord som på olika sätt har nått oss, på många olika sätt. Alla ni som lämnat gåvor.


Tacksamhet för Inga-Lills närhet under dessa dagar.
Tacksamhet för att jag är en del av en fantastisk familj.

Jag känner så mycket tacksamhet, så ohyggligt mycket tacksamhet.
Det gör det hela lite lättare att härda ut.

Ha det gott alla.

Lättare idag.

Oj vad mycket papper och samtal som måste till för att få livet att funka vidare. Det är allt från att Alla kundkontakter Kenneth hade, som Telia, ica, vapenlicenser, ok, banker å allt annat.
Nå men det gäller att inte förvänta sig att klara av sånt på en gång. Nästa dag är brevlådan full med nya frågetecken.
Det kommer att lösa sig.
Andra har ju klarat av det.

Minns ni att jag skrev att jag försökt knycka Ingelas bilder från de fina bordet de gjort i ordning på Kenneth jobb.
Enkelt...
Ingela skickade bilden så nu går det bättre:

Även den bilden som visar deras annons i NSD. 

TAck tack Ingela.

Dagen igår är en dag som inte just kunde kännas värre. 

Jag hade då fått två dagar med häst-doser med kortison. trots att jag tog de sömntabletter som skrivits ut så var kortisonet starkare. Blev bara en timmes sömn natten till onsdag. Kan ju inte påstå att man är så där himla klyftig när man tagit sömntablett men det inte blir nåt sova ändå...

Dessutom får ju sockret hel-spel av dessa kortison-doser.

 Värdena i gårkväll. Inte undra på att jag ångrade mitt beslut att jobba efter behandlingen. Jag mådde som en påse apskit.

Morgonens värden . Mycket trevligare. Visserligen är det ju också tokhögt värde. Men idag mår jag ändå bra.  

Hela jag mår bra.

Det är roligt att laga mat igen. 

Klippa gräset i en härligt sval sommarklänning kändes också bra. 

Att jag ska iväg ikväll och jobba, det är ju öppet länge ikväll. Så jag jobbar ändå till 20... Det blir också roligt.

Pyssla med att göra ett paket till Elis som snart fyller år. Skojigt.

Den där känslan att jag inte har velat få besök. Den är också borta. Rent så jag ser fram mot att någon kommer hit.

Tänk va.

Så skönt att få börja känna igen mej själv.

Det kommer att gå fint för mej, tror jag.

Ha det gott alla.

Åter en dag har gått.

Jodå, så är det. Livet går vidare. Små små steg så ska det här väl gå bra det också. 

På morgonen medan jag höll på koka kaffe och bre en macka åt mej, samtidigt som jag ordnade frukosten åt Mara...

 Då hörde jag det..
Jag hörde det Kenneth klev upp ur sängen. Gick fram till bokhyllan där han alltid förvarade sitt snus.
Aldrig, aldrig att jag någonsin kommer att tro på övernaturliga händelser.
Det va ju mitt undermedvetna som åstadkom det. Jag är störtsäker på det.
Men ändå, trotts att det är mitt undermedvetna, Så kunde jag inte annat än känna en stor stor lycka.
Hans rörelser och steg över golvet lät som när han var frisk.

Jag blev så glad. Han är här. Han håller koll på mej och mitt väl.

Nu har jag en lång stund försökt knycka Ingelas bild från Instagram.  Tänkte jag skulle visa er hur fint de gjort på Kenneths jobb. En fin dukning och en kondoleans-bok. 

Bara inse att jag är värdelös på att knycka. Blev ingen bild.

Men det känns fint. 

Han är saknad även där.

Fortfarande får jag glädjefnatt av att se hur folk vill hjälpa mej.

Lena, skönsjungande, fina. Hennes gest idag. Fina fina lena.

Kjell som dök upp med jordgubbar igår.

Linda som även idag ville äta med mej. Hjälpa mej att få i mej annat än kaffe och bulla, i bästa fall kaffe och macka.

Café Rävastens Lena, rena rama guldfyndet.

Staffan den fina grannen, som kom och lagade gräsklipparen igår. Han tog även i och klippte gräsplätten bakom bagarstugan. Vi tänkte att det kunde funka som parkering på begravningen...

Ja just det... Begravningen.

Tänk om ingen kommer !!!!

Tänk om andra är så fånig som jag, som haft för mej att minnesstunder det är bara för den allra innersta kretsen av familjen och de allra intimaste vännerna..

Tänk va dumt. 

Måtte andra vara klokare.

Jag hoppas att vi blir många som vill vara med att ta en bit kallskuret, en tårtbit och tillsammans med oss prata om Kenneth, kanske gråta en skvätt vid tanken på Kenneth, Skratta tillsammans, minnas Kenneth.

Jag och familjen gör ju som vi brukar..... Enkelt, ute på gården. Regnar det så finns det tält att sitta under.. Det är ju ändå gemenskapen som räknas. 

Älskar dej Kenneth.

Nu ska jag och Mara ta oss en promenad. 

Perfekt kvällspromenad-väder, Perfekt sällskap.

Ha det gott alla.

• 15kommentar
• er

Mitt livs kärlek

Det här blev också en tumultartad sommar.

Min stora kärlek är död.
Min bästa vän, min stora kärlek sedan jag var 16 år är inte med mej nu.
Mina barns pappa, min bästa vän och min stora kärlek.
Borta.














Mina känslor och den människa jag trodde jag var har denna veckan verkligen fått bekänna färg. Jag känner inte igen mej.

Jag vet...
Jag vet att jag måste ge det tid. Det kommer att bli annars.

Men dessa känslor som som bara inte går att få kontroll över skrämmer ....
Jag är Arg, apatisk, jag är lessen, rent förtvivlad, orolig, fullständigt utan känslor och chockad.
Ibland alltihop på samma gång....
Gång på gång blir jag fullständigt chockad och så vansinnigt överraskad  när jag plötsligt förstår...... Kenneth är död, borta, han bor inte här med mej, aldrig mer kommer jag att få ta i honom, aldrig mer kommer han att ta i mej, vi kommer aldrig prata med varandra igen, aldrig mer kommer han att se om mina och familjens behov.
Aldrig mer...
















Jag vet...
Jag vet att jag måste ge det tid.
Det kommer att bli annars.

Tack och lov behöver jag inte känna mej övergiven av våra vänner.

Som Diabetiker är det ju viktigt att jag får i mej mat. Plötsligt efter mer än 45 år av daglig matlagning så får jag inte ihop det...

Kan inte, vill inte.

Men tack och lov för alla vänliga människor som ser till att jag äter.

I väntan på att det ska bli bättre.

Alla värmande kommentarer på alla möjliga sätt. Alla blommor och andra sätt att visa att ni bryr er. Jag tackar och bockar. Känns fint att ni finns där ute.

Tro inte att jag inte är tacksam för det. Tro inte det. 

Men just nu har jag svårt att funka efter den vanliga mallen.

Svårt att visa tacksamhet.

Linda skrev det här på Facebook i måndags.

Ja, jag har idag förlorat min pappa tillika hjälte och idol. Ja, det känns förjävligt och jo vi grinar så att ögonen håller på att trilla ut. 
MEN jag ber dig att när vi möts på stan eller på affärn, ge mig inte ledsna blickar, beklaga inte sorgen, ge mig inga stöttande kramar. För när jag är ute, då vill jag gärna låtsas som att allt är bra och glömma allt som gör mig ledsen ett litet tag.
Vill du spekulera i varför han dog? Gör det, men inte med mig. Dödsorsaken är oviktig, utgången blev att jag inte längre har kvar min pappa. 😢
Vi kan gärna grina och kramas men då hemma hos mig eller dig! För när tårarna drar igång går de inte att få stopp på. 😭

Hon är så klok min dotter.

Precis så vill jag också säga.

Hjälp mej att hitta glädjeämne. Gräva ner mej i ohygglig sorg, det gör jag så bra själv.

Ett gigantiskt tack till  Linda, Kent, Sara och alla barnen. Tack snäll, snälla ni. Vilken rikedom att ni finns. Er sorg är ju också enorm, men ni hjälper mej, helt kravlöst tar ni hand om mej.. 

Älskar er.

Karin som varit med och tagit hand om mej hela helgen.

Grannen som plötsligt klippt alla ängarna i helgen.

Alla ni andra som hjälpt mej att få känna glädje och mening med att fortsätta leva.

Evigt tacksam.

Veden

Skönt.

Nu är all ved uppe från backen. 

Så himla skönt.

Länge tänkte jag att jag kanske skulle använda min konstnärliga talang och göra nåt snyggt av veden.

Typ nåt så här:

Eller varför inte lite så här??

Eller är man nu i gång kan man nu göra nåt sånt här, bara för att kolla om man kan.

Hihi..... Jag skoja bara. Jag är bara så himla nöjd över att allt är kluvet och att allt är tagit reda på så det inte ruttnar och förstörs. 

Våran ved ser mest ut som bilden här under. Svårt att se nåt konstnärligt i den. 

I morgon börjar arbetet om. Nu är det färdighaft med sommarsemester. Jag som inte är någon sommarmänniska har ju naturligtvis ett ess i Rockärmen...... Jag tar semester i höst. Som den skogsmullen jag är så är det skogen på hösten som är Rosen på tårtan.

Kenneth mår fortfarande inte så bra. Ikväll mår han lite bättre trots allt. Han har kunnat äta lite middag med mej utan att börja må alltför illa.

Men se tidigare idag var det inte muntert.

Så nu håller vi alla tummar att nu vänder det..

Ha det gott alla.

En dag med sjukvård

Jaha..

I går var det en sån dag när vi använde oss av svensk sjukvård.
Kenneth som inte mått bra alls sista veckorna fick en tid på hälsocentralen.
Hans mage har som vägrat samarbeta. Ond och allmänt bråkig.
Minus 5 kilo på 2 veckor, utan att tänka på varken kolhydrater hit fett och socker dit.
Nä det har bara inte funnits någon aptit.
Dessutom har han varit så trött. Dygnets alla timmar har inte hjälp att återhämta sig från det trötta.

Nå men åter till igår.
Efter ca 1 timme så kunde man bara konstatera att han skulle få ta lite prover, dessutom skickade man lite remisser hit och dit,  och så skulle de höra av sig till veckan om de hittade något.....

Men då exploderade fru Lundgren...
Ska vi ha det så här i flera dagar till???? Först över hela helgen och sedan några dagar till för att sen kanske få veta att de ingen hittat.

Men glöm din dröm... Aldrig i livet.

Då blev vi remitterad till Akuten. Där kunde man ta en massa prover på en gång.

Så efter en ytterligare en massa tid så kunde man konstatera att magen verkligen ropade på hjälp. Någon av alla mediciner (antagligen Waran) hade börjat göra så att slemhinnorna i magsäcken börjat vittra sönder. Det var på väg mot ett magsår.
Ett piller till skulle avhjälpa det. Ca en timme efter att Kenneth tagit pillret så kände han direkt att det hjälpte. Mindre kaosartat. De räknar att på tre dagar så borde det gå att börja äta igen.
Så himla skönt det då.
Det fanns lite förhöjda värden både här och där som man skulle kolla upp på 14 dagar.
Men många prover var bara så helt perfekta.
Och hjärtat arbetade utifrån sina förutsättningar så gott man kan begära.

Att Kenneth är så ofantligt trött:
Rejäl hjärtsvikt. Men vi ska väl tro att bara han får lite näring i sig så ska det väl hjälpa till att han känner sig lite mer vaken.

Idag till lunch kommer Linda och Vilja hit. Vi ska äta surströmming. Eftersom det bra finns en lite burk här hemma så får vi väl vara nöjd när det bara är Linda och jag som ska dela.

Vilja vill inte ha surströmming utan stekt korv eller nåt sånt. Kenneth är ju så lite i maten så äter han en halv potatis med smör så är han nöjd.

Nä men om jag skulle gå ut en stund till på vedbacken.

Min ljudbok som hela tiden pockar på min uppmärksamhet kommer sig verkligen till sin rätt där. Gudarns vad jag gillar böckerna i Outlander-serien.

Tänk vad bra sysselsättning. Dela nytta med nöje..

Ha det gott alla

Hängmatta

Men idag alltså. Jag har varit riktigt semesterlat.
Jag hade stora planer på saker som jag ville göra idag.
Blev int nåt av det.
Det blev inte mycket alls.
Bara lite sånt där: sticka en stund, lyssna ljudbok med den där tidsinställaren på som avbryter var femte minut om man råkar somna.
Sova middag har jag gjort. Sett lite serie på plattan.
Pratat med maken, pratat i telefonen med dottern och dessutom ett långsamtal med Inga-Lill (gudarns så länge sedan vi gjorde det).
Jag har ätit lättlagad mat, typ fil och kokta ägg till lunch. Köpespaj med IKEA-köttbullar till middag.
En långpromenad med Mara. vi rörde oss så sakta så folk må säkert tro att vi stannat mitt i steget.

Nästan så jag tror att jag nog legat i en hängmatta idag om jag haft nån. Litet så här...

Nä nu tog jag i.. Kan jag inte ligga i vår hammock utan att bli sjösjuk så varför skulle jag kunna ligga i en hängmatta. 

 Nå men nu har jag ingen hängmatta så då kan jag ju säga att "om jag haft en så skulle jag"

Känner att resten av dagen blir i samma stil. 

Det där jag skulle göra idag, det klarar sig och finns kvar en annan dag.

Ha det gott alla