Gympa å annat.

Det finns så många finurliga lösningar som blivit födda under den här Pandemin. Massor av företagare som inte lägger sig ned död utan kamp.
Ett exempel är Hemmagympa med Sofia.
Jag har haft en längre fight med latmasken.
Men jag vann. så nu är jag igång.
Det är ett underbart program för oss daglediga på SVT 1. Å förresten finns det säkert på SVT Play för er andra.
Gympa. Man väcker hjärtat och får sig en genomkörare utifrån sina egna förutsättningar.
Hon är jätteduktig och man känner att man har rätt "kom igen nu-sällskap" utan att bli uttittad.
Jag rekommenderar.

Det där med mörkläggningsgardiner. Undrar hur det funkar? För mej funkar det inte. Det första jag gör när jag vaknar är att kasta en blick ut genom fönstret för att få en ledtråd om det är mitt i natten eller om det lutar åt att det är morgon. Visserligen blir det ju bara svårare och svårare eftersom det nästan är jätteljust väldigt tidigt. Men ändå, jag kan som se på ljuset om klockan är fem eller om det lutar mot sju. Men då var det ju det där med persienner. 

Jag har fullt morgonlyse in i sovrummet det blir jättevarmt om jag inte sätter för persiennen. 

Men då ser jag ingenting.

Hur gör ni för att veta om det är morgon nu eller sen?

Ni kanske gör som jag. En rejäl glipa. Men det blir ju inte mörkt i sovrummet direkt men då brukar jag stänga ögonlocken, det hjälper. Det blir väldigt mörkt.

Att vara hemmaproffs gäller ju för den som är pensionär och vill vara lite försiktig i umgänget, då är ju tvn ett sällskap. Tänka vad glad man blir när man ser att ens favoritserie kommer med säsong nr 6  snart. Vikings. Väldigt blodig och rå sak. Men jag tror ju att det var så i Norden kring 900-talet, tufft och hårt.. Jag har hört att det inte ens fanns internet då, inte heller toaletter eller bibliotek. 

Jag halkade in på serien för jag ville se Gustav Skarskård, hur han som svensk klarade sig i en sån film. Smack sa det så var jag fast. Massor med härliga karaktärer. Gustav med sin rollfigur Floki är ju en av dessa favoriter. 

Guldkanter är det gott om. Speciellt om man ser till att uppmärksamma när de kommer swischande förbi. 

En sån sak är att bestämma själv. En annan är familjen och de viktiga kompisarna.

Jag tog ett beslut för några veckor sedan att vara väldigt försiktig i kontakten med människor, ännu mer försiktig än tidigare.

Det innebar att jag i stort sett bara träffade folk ute. Inte ens familjen träffade jag annat än ute. Då levde jag ett hektiskt liv med att göra klart i Vändträsk så den nya ägaren kunde ta vid. 

Som jag sagt tidigare så fick jag stor hjälp av familjen. Men vi var bara utomhus. 

Nu har jag tagit nya beslut. För jag har hört att man får ändra sig.

Vem vill leva utan familjen?

Näää, någon ordning får det trotts allt vara. Så nu har jag bestämt att jag ska inte dö i Corona.

Jag ska heller inte stänga ute min familj för det blir inget liv med guldkant. Liv utan guldkant kan jag vara utan. Mina nya beslut gjorde att jag fick sällskap hem idag när vi satt morötter klart i Heden. Vilja Guldkant följde mej hem, trots hot om att jag måste fortsätta städa hemma. 

Dessutom att ta en kopp kaffe eller en lunchdate med någon kompis är också okey, 

Guldkant du vet. Ack så viktig.

I vecka gjorde jag klart i Vändträsk. Det hela avslutades med middag med Linda och Kent på altan, en sista gång.

Den dagen kändes tung och gråaktig.

Varken före eller efter har det en enda gång känts som om jag kanske inte riktigt vill det här.

Nä för jag är en klok gumma som känner till mina begränsningar. Dessutom blev Vändträsk bara ett ensamt, dystert och jobbigt hål utan Kenneth. Nä såna hål måste man ta sig upp ur. Det går inte att klamra sig fast bara för att det ska vara som man är van..

Hej då på dej Vändträsk. Jag vet att du kommer i nya, rejäla händer å själv ska jag leva ett nytt härligt liv.

Sitta på rumpan är det inte mycket av, tack och lov. Är det inte Hemmagympa med Sofia så är det långpromenader, telefonsamtal, fikastunder med folk, pussel, live-föreläsningar, ljudbok, eller nåt annat. Just nu är det mycket förbereda för flytten. Trots att det är någon vecka kvar så känns det helt okey att det är staplat  fullt både här och där med sånt jag redan packat, härligt med tömda skåp och nyputsade fönster.

Så i slutet av månaden så känner jag mej redo att inta lägenheten med pysselrum och balkong. Längtar? O ja...

Förr om åren brukar ju Folkrace-säsongen vara i full gång. 

Men nu är det ju som annars. 

Jag hittade två bilder för någon dag sedan. Det ena är från i fjol, strålade sol och vännerna Calle och Doris. Den andra är från två år tillbaka, jag under paraplyet med skinnhandskarna på tork. Hällregn som måste ha varit en repris från den gången Noa var tvungen ut med sin båt. 

Du får gissa vilken som är vilken. 

Nä nu ska jag återgå till mitt sällskap.

Ha det gott alla.