monikas funderingar: Begravning, 50 års-kalas och lite annat

Hej på er.

Denna morgon när vi vaknade var det minus 21 grader ute. Kallt och friskt.
Nu i eftermiddag slog det om till 2 grader varmt och en isande frisk vind. Mycket vind
Kan bara berätta att det är i stort sett lika kallt.
Vi anande det när vi klädde på oss för att fara iväg och se mågen och hans kompisar köra en sån där biltävling som kallas uthållighetstävling.
Det är inget publikfrieri direkt.
De är ett gäng bilar som kör varv efter varv. I flera timmar, bara med uppehåll för att tanka, pinka och kanske äta nåt. De har kört på detta sätt i tre tävlingar, så idag var det finalen
Nu var vi bara där när det bara var en timme kvar av tävlingen.

Det gick alldeles perfekt för mågen och hans gäng. De vann. Dessutom har hela tävlingen varit ohyggligt skojig hörde jag en av killarna säga. Tror jag säkert. De där gillar ju att köra bil. Fort och med bredställ i kurvorna.

I fredags var det mindre munter start på dagen. Det var den dagen Rose-Marie skulle begravas.

Om man inte tänker sig för så kan man bara känna saknad och sorg. Men nu är jag ju en sån människa att jag verkligen försöker känna tacksamhet, att vi fick tillhöra hennes vänner och att vi fick förmånen att lära känna henne och att ha henne som vän..

Ett bildsvep bland vännerna på väg in i kyrkan... Börjar med en bild på Björne som tränar på att ta en selfie

Väldigt fin begravning. Värdig, samtidigt som den var väldigt personlig.

Men det var känslosamt. Både att veta att Rose-Marie är borta för alltid. Men naturligtvis så kom ju all den saknad och all sorg över att Jimmy är borta svepande som en väldig enorm våg.

Jag trodde gråten skulle göra att mitt hjärta brast. Men se det är inte klokt ändå att det reder upp sig efter en stund och tårarna verkligen slutar strömma.

På vägen ut från kyrkan så hände en sak som gjorde att mitt sinne fick en knuff tillbaka till det mer lättsamma. Det var på väg ut som jag tänkte att jag skulle torka bort de där sista tårarna som kletade ner mina glasögon.

Fel, fel, fel blev det.

Inte var det min fuktiga näsduk som jag använde, näähhhä. Det var det blötlagda, det rejält blötlagda pappret som suttit längst ner på Rosorna.

Hoppla, behöver jag berätta att plötsligt var glasögon kraftigt mer blöta på bara ett litet kick.

Men plötsligt kände jag att så blöt jag var i ansiktet och vatten som droppade på kavajen gjorde mej på fnissigt humör.... Skönt efter allt det där svarta.

Den sköna känslan blev bara skönare vid lunchen efteråt. Underbara människor, god mat och ett helt förträffligt sätt att avsluta den dagen.

Några av alla härliga människor fick jag med på bild men det var väldigt många vid den goa buffén och försåg sig.

Tack Stig för att du ville ha oss med. vi känner oss hedrade och väldigt tacksamma. Rent väldigt värdefulla.

Jaha så är man ju tidningskändis också. På ett lördag var vi på ett kalas... Jag återkommer till det. Där var det en kvinna som berättade att de läst om misshandeln jag råkade ut för på jobbet. Så det var ju klart att jag var tvungen att söka reda på artikeln.

Jodå. Så är det.

Så var vi då vid kalaset...

Annica har fyllt 50 år här för ett tag sedan.

Nu gick hon ihop med en av henne döttrar och måg och de gjorde ett gemensamt kalas. Å vilken kalas sedan..

Min maken är ju inte så där full av ork och energi. Men vi använde varje minut av den orken till att njuta av den fina festen, alla trevliga människor som vi delade bord med och för underbara maten. Men att man inte sprack. Lååångt efter att man var stock-mätt så fortsatte men ändå att äta. Hjälpte inte att man bestämde sig gång på gång att nu är det färdigt nu ryms inge mer...

Men plötslig passerade men nåt på ett fat.

Det var skojiga gissningslekar.

Himla skojig fest.

Efterrätten kommer man att drömma om lääänge.

Tror jag lägger ut några bilder.