Nu kör vi....

Hejsan.

Har ni saknat mej? Jag har då saknat lusen att skriva. Men plötsligt hände det saker som gjorde att det blev tvärstopp i skrivandet.
Det blev nog som det kan bli i livet när man verkligen inte vill nåt. Riktigt drar ut på det, lääänge, länge. Å så plötsligt faller polletten ner.... Men.... Det är ju inget jag behöver göra.

Jag som älskar att sticka... Plötsligt tröttnar jag på ett projekt men känner att jag skulle behöva göra vantarna klara innan jag påbörjar nästa stickning.
Då blir det fort så att jag tvärtröttnar på att sticka överhuvud taget. Till jag efter en tid kommer på att jag behöver inte göra vantarna klara. Jag gör nåt annat istället.

Så blev det nu för mej. Jag trodde att jag ville skriva av mej om Kenneth. Trodde jag.
Men se nu förstår jag att det är ett sånt enormt hinder. Jag blir så vansinnigt ledsen varje gång jag tänker på det.
Jag är så ledsen att det svider i hela kroppen.
Linda är ledsen, Vilja och Kent är ledsna, Elis och Kasper är ledsna, Sara är ledsen. De goa vännerna som blev kvar är ledsna.
Nä ska jag orka skriva så måste det bli om annat än att vara ledsen.

Så då får det bli så.

Då kör vi. 

Undra kan det vara så att jag är beroende av min mobil?? Kan det ha blivit så? Jo det är klart att som många andra så är jag det. Känns speciellt en sån kväll som i går och en morgon som idag.

I går när jag och Annelie skulle stänga butiken och fara hem så hade vi en kund som ville köpa ett bälte. Eftersom klockan var över 5 så var det bara tur för kunden att vi inte hunnit stänga dörrarna. Men stackaren behövde ett bälte, det var riktigt synd om honom...

Oj oj om man ändå saknade empati. Han vi släppte in var en velig sak. Efter noga övervägande kom kunden till sist upp och hade ett bälte i näven men just när Anneli skulle slå in beloppet i kassan så kom kunden på att man kanske inte bara kan gå på hur bältet såg ut, det kanske ska räcka runt midjan också. 

Hoppla, saknades säkert två decimeter för att det skulle gå att stänga. Ner igen och började om med att syna bälten.

Det hela gjorde ju att vi började längta hem och vår hjälpsamhet när vi släppte in mannen hade gått över för länge sedan.

Nå men sent om sider så var det då klart, kunden gick och vi låste och gör alla rutiner innan vi går hem 

Släcker, låser in kassan, kollar att ingen blir inlåst och inlarmad, låser och larmar

Men någonstans i den där processen så gjorde jag ett misstag. 

Jag låste in min mobil i kassaskåpet. Förstod jag ju när jag kom hem utan telefon.  Det sista jag minns är att jag hade den liggandes på penninglådan som skulle in i kassaskåpet... Jo där har den tillbringat natten. Så måste det vara för hemma är den inte.

Men nog saknas den alltid. 

Nå men jag ska ju strax tillbaka och arbeta.

Nu klev Mara upp, ska väl se till att hon får sig sin mat och att jag bjuder på en lång promenad innan jag ska iväg.

Min hund hon är himla skojig.

Förr for hon som en raket ur sängen och hade en omständlig morgon-hälsnings- procedur. Studs och skutt och så himla roligt att ses. Trots vi delat säng hela natten. 

Hon är inte så nu. Nu ligger hon gärna kvar under mitt täcke till hon hör att jag gjort upp eld i kaminen och lagt hennes kulor i blöt. Då kommer hon och säger glatt "godmorgon kul att se att du får saker att hända, nu är jag hungrig."

Undrar om hon insett att hon inte är en unge mer utan hon har skaffat sig en viss värdighet. Mer som om hon lämnat prinsessa-stadiet och blivit drottningen på Lundgrens place. 

Nåt sånt.

Vänta lite, hon tycker att det dröjer med frukosten. Kommer strax.

Nu har Mara fått mat och Matte har fått kaffe och en smörgås.

Mycket har ju hänt i mitt liv förstår ni säkert. Underbara saker, nästan varje dag händer det nåt att spara i facket för: Trevligt, välbefinnande. Det andra som händer försöker jag släppa.

Å mycket har jag att se fram emot. 

Så fort jag nu tar i tejprullen på jobbet så signalerar hjärnan: julklapp??

Jag har startat upp med att lyssna på julmusik. 

Nä, inte allt, bara O helga natt och Fairytale of New York .... Men så ofta jag kan lyssnar jag.

så jag är redo: Rulla in julen bara.

Jag och Linda har ju varit till Kreta. 

Vår altan. Där tillbringade vi många kvällar. Mycket kortspel och massa prat. Som ni ser så har vi på bordet var sitt glas med kall dryck. Från vårt hotellrum hade vi bara 30 meter till en bar där vi bara kunde hämta det vi var sugen på... All-in-clusive vet du.

Jag i den härliga solstolen med ett skummande hav i bakgrunden.

Linda skådar havet lite närmare. Det tog någon dag innan vi vågade kasta oss ut blad vågorna. Kan inte påstå att vi kände oss som vi hade kontroll över vad som hände där ute. Men vansinnigt skojigt var det.

Mitt underbara ressällskap

Här är var vi på utflykt en kväll till Chania.

Några resvana globerrotters kände vi oss inte. Så här såg vi ut när planet gick ner för landning...

Vi hade n toppenvecka. Bara hon och jag, inte ett enda måste.... Utom att ta oss till restaurangen när vi blev hungrig, och smörja in oss mot solen. 

Vi pratade, skrattade, grät, latade oss i solen, badade i havet, promenerade, shoppade, spelade kort, gick på olika kvällsunderhållningar, åkte lokalbuss. 

Ett underbart ressällskap. Verkligen någon jag kan rekommendera. 

En ny resa väntar för mej. En annars resa, då blir det inte solstol och havsbad. 

Nä jag ska till Julmarknaden i Prag. 

Det låter det va?

Otroligt vad mycket skrivlust det fanns i mina fingrar när jag bara bestämde mig för skippa mina planer på att skriva om sånt som är trist....

Nä men det här duger inte....

Nu sätter jag fart på dagen så jag är klar när Åsa kommer och plockar upp mej för tjänstgöring.

Ha det gott alla